Blace and Kiba

Idag när jag var ute och gick med Kiba till den lilla skogsplätten som finns en bit ifrån där vi bor, så ser jag något halvstort som ligger i backen och nånting annat litet mindre typ 2 meter ifrån. Jag tittar litet närmre och det ser ut som ett barn som ligger där med huvudet ner i backen och pulkan en bit ifrån.
Eftersom jag inte vågar gå fram, försöker jag ringa mamma. DÖD TELEFON.... Jahapp... Ringer hem. UPPTAGET. Ringer Julia, ingen svarar... Skickar sms till henne o ber henne ringa. får tillbaka; pratar i telefon. Okej... Skriver igen: be mamma ringa mig, det är VIKTIGT!
Och vad får man för svar? Vem mamma? Ringer hem och till Laila omvartannat (Laila är mammas kompis som hon pratade med) i ungefär 20 min. INGEN SVARAR. Paniken stiger.... Till sist ringer jag mormor och får totalpanik... Hon svarar iallafall, fast hon tycker typ att jag ska låta mamma vara :P Härligt!
Efter många om och men bestämmer jag mig för att gå och HÄMTA mamma eftersom ingen svarar. På vägen ner, kommer jag närmare ungen, som legat där, helt still under hela tiden. Inte rört sig ett dugg.

Till min stora förvåning så ser jag att det är en PLASTPÅSE xD . Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag garva. HÖGT! Fyfaan vilken hemsk upplevelse och drama över en PLASTPÅSE!

Aja, från och med nu ska jag alltid ha mina glasögon på mig :P

Och Kiba ÄLSKAR snö! <3